Mästerstycken


Mästerstyckena från tre sekler

är de värdefullaste av Murmestare Embetets minnen från skråtiden. Etthundraen uppsättningar ritningar och handlingar omspänner tiden från 1642 till 1847. Varje omgång innehåller planritningar och minst en fasad, senare även sektioner, specialritningar över t. ex. bjälklag och takkonstruktion, i en del fall även material- och kostnadsberäkningar.

 

Stormaktstidens inledande decennier

från 1620-talet till 1660-talet, medförde en snabb ökning av byggnadsverksamheten i Stockholm och skärpta krav på arkitekter och hantverkare. Befolkningen femdubblades, andelen stenhus steg och både offentliga och privata byggnader förväntades få ett mera representativt utförande. Detta är bakgrunden till att mästareblivandet formaliserades med specifika krav på kunskaper och färdigheter.

 

Mästarprovet innehöll två moment

ett praktiskt och ett teoretiskt. Under sommarhalvårets produktiva period skulle kandidaten, kallad styckmästare, självständigt utföra ett mera komplicerat murararbete, i allmänhet ett trapphus. Exempel på sådana examensarbeten från 1700-talet är bevarade i Bankohuset vid Österlånggatan och i Graverska huset nedanför landstingshuset på Kungsholmen. Motsvarande praktiska prov för en blivande gesäll kunde vara ett valv eller en eldstad med tillhörande skorsten.

 

Gesällen begärde att få avlägga mästarprov

genom att äska ämbetet. Ämbetsbröderna tog då ställning till om det fanns utrymme för fler yrkesutövare. Antalet mästare var enligt 1487/1601 års skråordning begränsat till tolv. En gesäll kunde få vänta flera år innan tiden ansågs vara mogen för honom. Dessutom lämnades företräde för nära släktingar till tidigare mästare, en bror, en son eller måg. En annan genväg var att konservera änkan, det vill säga gifta sig med en avliden mästares hustru, alternativt hans dotter. Alla mästare behövde inte upprätta något mästerstycke utan enstaka privilegierade kunde klara sig med rekommendationer från någon av de ledande arkitekterna – Nicodemus Tessin d. y., Carl Hårleman – eller rentav från kungen själv.

 

Sedan gesällens ansökan beviljats

och han betalat äskepenningar utsågs två skådemästare, som skulle följa och kontrollera arbetet på mästerstycket. Det utfördes under vintermånaderna hemma hos någon äldre mästare, ofta åldermannen, och skulle vara slutfört inom fastställd tid. Som underlag fick styckmästaren ett pappersark med plankonturen uppritad. Med utgångspunkt i denna skulle han lämna fullständigt förslag till ett bostadshus i två- fyra våningar. Ritningarna granskades av skådemästarna, som efter godkännandet skrev på dem tillsammans med åldermannen. Kritiken kunde vara ganska skarp, och det förekom att mästerstycket underkändes eller fick justeras och kompletteras. Förutsättningarna skärptes efterhand, då den ursprungligen enkla, rektangulära planen ersattes av en mera komplicerad: spetsiga vinklar, bågformiga konturer, flyglar och gårdshus.

 

Mästerstyckeritning

var ett rent lärdomsprov; det var aldrig meningen att den skulle läggas till grund för utförande. Man ser tydligt hur stilriktningarna inom arkitekturen påverkar de blivande mästarna, om också med en viss fördröjning. Bildningsnivån är förbluffande hög hos dessa tidiga hantverkare.

De kunde inte bara skriva, rita och räkna utan hade ofta en påtagligt konstnärlig uppfattning. Den avspeglas i den dristiga färgsättningen på de projekterade fasaderna. Ännu på 1600-talet var gränsen mellan arkitekt och murmästare flytande, och det var inte ovanligt att den senare stod för både ritningar och praktiskt genomförande.

 

Mästerstycke nummer 1

Hans Bengtsson 1642

Detta bostadshus i tre våningar med tre vindsvåningar präglas av den tysk-nederländska senrenässansens höga, branta sadeltak men har i gavel och frontespis barockmässiga voluter. Exteriören gör ett festligt intryck genom de starkröda tegelfasadernas kontrast mot grundens, hörnkedjornas och våningsbandens grå natursten. På baksidan är antecknat med blyerts: ”ej större fönster i andra våningen”. Perspektivuppfattningen kan verka osäker, men skevheten är möjligen avsiktlig i denna dubbelfasad. I mästerstycket ingår fyra planer.

Hans Bengtsson fick inte dra nytta av sin mästarvärdighet särskilt länge; han dog redan 1643.

 

Mästerstycke nummer 2

Herman Florentz 1644

Till skillnad från de övriga exemplen i urvalet har denna fasad en återhållsam färgskala med ljus puts mot ett rött, mycket brant tak. Dekoren är rik med skulpterad portal, rustika hörnkedjor, markerade stenar i fönsteromfattningarna, liljeformade ankarslutar och en överdådig frontespis flankerad av kraftiga voluter. I mästerstycket ingår en gavelfasad och fyra planer.

Enligt en felaktig påskrift skulle även detta arbete ha utförts av Hans Bengtsson, men Herman Florentz är rätt upphovsman

 

Mästerstycke nummer 16

Staffan Jonsson 1666

Man får intrycket att denne styckmästare velat briljera med ett uppbåd av varierade arktekturdetaljer, hämtade från fransk barock, och livlig färgskala. En påfallande nyhet är det valmade och vid foten utsvängda taket. Frontespisernas tympanonfält, mittrisalitens och takkupornas bågformiga krön är jämförelsevis enkla, utan de tidigare vanliga voluterna. I mästerstycket ingår tre planer och en gavelfasad. Påskrift J.G.W. = Jörgen Gesewitz, ålderman 1655.

Staffan Jonssons verksamhet blev förmodligen kort, eftersom han för sista gången skrev in en lärdräng i november 1667.

 

Mästerstycke nummer 31

Okänd mästare, senast 1690

Den uppenbara förebilden till detta mästerstycke är riddarhuset, ett praktfullt exempel på nederländsk barock färdigt 1674. Särskilt karakteristiskt är taket med det karnisformigt svängda nedre fallet, skilt från det rakkonturerade övre av en vertikal italian. Liksom förebilden har detta projekt figurbilder i friskulptur och relief, växtmotiv, girlanger och korintiska kapitäl. Påskrifter av Johan Persson (ålderman 1678, död 1690), Hans Albrechtsson (ålderman 1690, död 1698) och Christian Geddenack (bisittare 1678, död 1690-91). I mästerstycket ingår fyra planer och en tvärsektion.

 

Mästerstycke nummer 32

Jonas Nilsson Fristedt 1695

I Fristedts mästerstycke uppträder för första gången det typiskt svenska säteritaket, möjligen inspirerat av riddarhuset och i allmänt bruk på både karolinska herrgårdar och stadsbyggnader långt in på 1700-talet. Fasaden är tämligen konstlös men sticker ändå ut genom den ovanliga blå färgen. Ritningarna påskrivna av åldermannen Hans Albrechtsson, bisittarna Jörgen Helmich och Mårten Haak. I mästerstycket ingår fem planer, en fönsterlös gavelfasad, en sektion och materialberäkning.

Fristedt blev en av de mest namnkunniga murmästarna, nära medarbetare till Nicodemus Tessin d. y., slottsmurmästare och ålderman 1704-30.

 

Mästerstycke nummer 45

J.C. Körner d.ä. 1726

Utöver fasaden till detta bostadshus i fyra våningar omfattade Johan Christopher Körner d.ä:s mästerstycke 1726 åtta blad: planer, sektioner och takbjälklag. Huset har brandgavlar och skulle alltså ingå i sluten kvartersbebyggelse. En typisk detalj för Körner och hans tyska yrkesbröder är de tre urnorna på frontespisens krön. Körner blev 1700-talets mest framgångsrike representant för skrået, slottsmurmästare och under mer än tjugo år ålderman.

 

Mästerstycke nummer 56

Per Westrell d.ä. 1746

Ursprungligen ingick endast fasad och plan i mästerstyckeritningarna. När sektioner tillkom, som här i Per Westrell d.ä:s prov från 1746, fick man också en uppfattning om hur upphovsmannen tänkt sig interiörerna: trapplopp, eldstäder, dörrar och paneler. Westrell uppförde 47 nybyggnader och blev en förmögen man med eget stenhus i klarakvarteren, bibliotek och andelar i fartyg.

 

Mästerstycke nummer 76

Petrus Serén 1785

I Petrus Seréns projekt från 1785 är den nyantika stilen fullt utvecklad. Fasaden är rikt dekorerad, speciellt den framspringande halvrotundan, som går genom tre våningar. Det låga sadeltaket är valmat och i stället för den tessinska attikan finner man blott  några vindsgluggar. Som medarbetare till stadsarkitekten Erik Palmstedt slapp Serén utföra praktiskt prov.